Ibland vet jag inte riktigt vart jag är på väg, bokstavligt
talat alltså. Helt plötsligt är jag på 17 bussen helt utan anledning faktiskt. Ibland saknar jag vänner som varit mig nära. Vissa
dagar blir det nästan outhärdligt att vara på både fel buss och sakna en
svunnen tid. En vän. En tid, då vi var mycket yngre. En tid då allt var så oförglömligt.
Det som är gott nog åt dig, borde vara gott nog för mig. Det
är det inte. Alltid på fel buss. Som en
förbannelse, som ett straff, som om det skulle vara mitt öde att bara sitta och
åka åt fel håll. Har nästan slutat bry mig, men bara nästan. Du kan fortfarande
rädda mig om du vill, men det vill du inte.
/k
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar